Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Hedvig Jalhed om "Den tilltalade"

Foto: Stig-Magnus Thorsén

Hedvig Jalhed är doktorand i scenisk gestaltning. 19 januari ges hennes live action-opera "Den tilltalade" vid Högskolan för scen och musik. Samma dag hålls ett minisymposium där bland annat hennes 25%-seminarium och en paneldiskussion ingår.

– Att lajva i en opera, hur är det? Det provar vi i ”Den tilltalade”, som är en live action-opera eller rollspelsopera. Som deltagare är du en medborgare i den fiktiva nationen Anfasia, där du kallas till rättegångstjänst. Valet är ditt: Är du en lojal medborgare som vill straffa den som verkar skyldig, eller har du hittat information som kan fria den misstänkte, och är du i så fall beredd att agera på det? Jag brukar beskriva den här formen som ett järnvägsspår. Antingen kan du sitta lugnt och låta tåget nå sitt mål, eller så kan du få det att växla om i ett annat spår eller spåra ur.

Finns det alltså olika grader av deltagande?

– Absolut. Det är till exempel inget krav att sjunga, men man får!

Kan du beskriva musiken?

– Kompositionen är också gjord efter järnvägsspårsmodellen. Vi har vissa teman som betyder olika saker. Ska man prata om hur det låter så är det klassiskt tränade operaröster, liveelektronik och elgitarr.

Du kallar det live action-opera och immersive opera, är det existerande konstformer eller är det något du håller på att utveckla själv?

– Immersive Theatre är en existerande genre och en del av mitt forskningsprojekt går ut på att undersöka om det går att skapa en motsvarighet inom opera, och hur skulle den gestalta sig? Jag har lagt till en del och kallar det ”ludo-immersive opera”, att en del av det ”immersiva” – det omslutande, engagerande – skapas genom spelmetoder. För mig är det starka upplevelser: Rollspel, dataspel, brädspel, jag kan känna ett stort engagemang i dem.

Hur fastnade du för den här idén och bestämde dig för att ägna så här mycket tid åt den?

– Min bakgrund är som klassiskt utbildad sångare och operaartist. Men senare, i yrkeslivet insåg jag att det fanns mycket för mig att hämta från musiker och konstnärer som var utanför operavärlden, och det ledde till att jag började arbeta med experimentell opera och rollspel. Och jag såg så mycket lösa trådar i det så att jag så småningom insåg att jag ville forska i det här.

– Och tanken är att jag ska göra flera produktioner och dra erfarenheter och lärdomar på vägen. Det här är första produktionen inom ramen för mitt forskningsprojekt och den försöker jag summera: vad fungerar, vad missar vi, vilka attityder möter vi bland artister och deltagare? Vilka förväntningar finns på en opera?

Hur har deltagarna upplevt det hittills?

– Ganska olika. En del är besvikna på att de inte kan påverka mer än vi i nuläget tillåter. Andra återkommer och är mycket engagerade, de tycker att det här är något helt annat än teater och opera. Många av de som kommer går aldrig på vanlig opera, så att det är inte nödvändigtvis så att intresset är kopplat till den konstformen.

– Som besökare ska man kanske vara medveten om att man har förväntningar på sig från de andra besökarna. Det finns de som känner sig osäkra på om de ska vara utklädda eller inte. Vissa tycker att andra deltagare stör när de börjar sjunga. Jag misstänker att operasång triggar ett konsertbeteende som vi liksom har i ryggmärgen. Så både vi artister och besökarna måste välkomna störningarna, för det här är inte ett ostört lyssnande.

Pågår det liksom en förhandling mellan deltagare och artister varje gång verket spelas?

– Ja det kan man absolut säga.

Vad ska publiken tänka på?

– Förvänta dig inte en vanlig operaföreställning, var öppen för det som händer och lämna dig själv hemma: gå in i karaktär. Det är inte en vanlig föreställning utan ett forskningsprojekt som man deltar i.

Hur har verket transformerats under resans gång?

– Jag utvärderar och analyserar mellan varje gång: Hur lätt är det egentligen att få det här tåget att spåra ur? Hur mycket motstånd behövs?

– Det här blir första gången som det spelas i ett rum avsett för teater, tidigare har vi använt andra sorters miljöer. Det ser jag som en utmaning, eftersom en blackbox för med sig vissa förväntningar.

Sidansvarig: Tobias Egle|Sidan uppdaterades: 2018-01-15
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?